Snackbaren i Nagu
Liten historik: Det började med en Snackbarskurs i Bjärnå, Lehmiranta 23 -25.9.2008. Christine Oesch-Börman från Äldreinstitutet och Mona Lehtonen från Pensionärsförbundet gav goda tips om samtalsämnen och målsättningar. Deltagarna var från alla delar av Svenskfinland. På en del orter hade det funnits Samtalscaféer förut, men nu var det Snackbarer som gällde. I Nagu var det jag, Elisabet Ekman, som höll i trådarna, ivrigt framskuffad av vår Festingordförande Raili Svahnström. Jag har haft goda medhjälpare som har bakat, dukat och diskat samt deltagit med olika programpunkter. Snackbaren har haft besök av specialister på olika områden. Snackbaren har åkt både bil och båt till minnesvärda platser i skärgården. Det har varit en lång och givande sits med många intressanta personer från den gamla goda tiden. Kalle Sjödahl, Harald och Alice Andersson, Leena Valkama, Benita Wiik, systrarna Svahnström och många fler. De har haft helt otroliga barndoms- och ungdomsminnen att berätta. Vi har varje gång samlats runt ett tema, mycket handlar om minnen. Det var skola, post, förbindelser, amatörteater, butiksverksamhet, underliga prylar och verktyg, gamla brev och fotografier. Det blev många trevliga, men också hjärtknipande stunder. Kvar finns en liten klick av det gamla gardet, men leden glesnar. Det behövs nya krafter med nya koncept.
Snackbarsutfärderna har varit populära. Då har anmälningslistan varit full. Men endagsutfärder är trevligast när vårsolen lyser men billiga utfärder till självpris kräver påhittighet. Ibland har vi kunnat sammankoppla Festingpromenaderna med Snackbaren. Ett lyckat koncept där man med lokal guidning kommer närmare kulturen i naturen.
De yngre pensionärerna tycks vara mycket upptagna, de är mera intresserade av sina framtidslöften, barnbarnen, än av att sitta och minnas. Resor och odlingar kräver också sin tid. Den nystartade Bokklubben och Hembygdsföreningens släktforskning har väckt stort intresse. Det finns någonting för var och en. Man kan snacka på många ställen.
Min sista Snackbar med ”gröna fingrar” öppnades 18 oktober 2017. Sex personer deltog. Vi samlades i Kommunalstugans kök. Bakom väggen läste de engelska. I grannsalen lärde nynaguborna sig finska.
Om någon är villig att fortsätta, är det roligt. Det behövs nya idéer, nya förmågor, nya deltagare. Men om ingen vill, skall vi ha en riktig avslutning för alla som finns kvar. Men ännu kanske det finns en gnutta hopp!?
Tack för mej! Nagu den 12 januari 2018 Bettan
Som vi nu alla vet så blev Tove Jansson vald till århundradets finlandssvensk.
Elisabet skrev ett brev som delas till er alla.
Skrakkobben den 8 januari 2015
Kära Tove
Du vet inte hur många gånger jag har tänkt skriva till dig. Jag vet att du får massor av brev och att du också besvarat många. Ända från Japan får du beundrarpost. Men jag har en alldeles speciell fråga till dig. Hur skall man skriva en bok om havet? Inte om Muminpappan och havet utan bara om havet. Som en vän. Eller som en fiende. En av dina böcker börjar så här:
”Jag älskar sten; klippan som går rakt ner i havet och det obestigliga berget och kiselstenen i min ficka...” Sten- och bergformationer nära havet har alltid fascinerat mig. Den släta stenen på stranden i Bray. Den mossbelupna stenen i Min Skog där man kan höra havets brus. Den gröna sjögrässoffan där jag som barn satt och vippade med tårna, halvt översköljd av vågorna.
Hur skriver man en bok om sten och hav? Om hav och sten?
Jag sitter på min kobbe och ser ut över havet. Ofta tänker jag på dig. Hur det har varit ute på Klovharun. På havets villkor. Min strand är täckt av stenar. Gråa, röda, skrovliga, flata. En del stora och kantiga, andra så släta att man vill känna dem under sin hand.
Vid strandkanten ligger en rand av frostvit is. Längre ute ett bälte av tunn blå nyis. Allra längst ut svallar havet fritt. Gröngråa vågor slår upp mot klipporna på de yttersta skären. Havet har många ansikten. En blank spegel. Ett otämjt vilddjur. Har du någon gång varit rädd för havet? Har det gett dig mardrömmar? Eller har du alltid känt dig trygg med havet nära.
Nu börjar snön sakta falla. Snöflingorna gör stranden vit, lägger sig som ett mjukt täcke över mig och mina funderingar. Vinden tilltar, snön piskar mig i ansiktet. Ingenting att vara rädd för. Det är så det skall vara. Skönt. Att sitta på en strand och drömma. Att väva sina tankar till ett mönster.
Tack Tove. Jag väntar på ditt svar.
